My Life On Blogg.se

Är så irriterad på att det alltid ska vara så svårt att få barnvakt till Amanda. De flesta verkar anse att vi har barnvakt jämt men ser man på det så är det som högst 1 ggr/veckan  eller kanske 2-3ggr/ månad och det är inte mycket.
Vi som föräldrar måste få tid att ägna oss åt varandra eller bara åt oss själva ensamma.

Egentid är värt så mycket för alla individer och är viktigt för att iaf familjelivet ska fungera på ett bra sätt.
Om man  får ägna lite tid åt sig själv så mår man bättre och kan då fungera bättre som förälder och det är ju det enda man önskar sig.
 Det är jobbigt att alltid känna sig trött och hängig, inte orka med barnen och ständigt tjaffsa och skälla om småsaker, höja rösten för något som egentligen bara kräver lite uppmärksamhet, sitta och mysa i soffan, bygga pussel o.s.v Ja helt enkelt bry sig om och visa att man uppmärksammar vad någon vill och hur någon känner.

Att som föräldrar få tid för varandra är viktigt för annars så går man så småningom in i ett slentrianmässigt beteende och det hela slutar med att man bara är vänner eller kanske rent av ovänner.
Man måste kunna få tillfälla att bara få ligga i sängen o mysa, gå i affären utan barn eller kanske äta en middag ute och gå på bio o sen komma hem och ha fortsatt ensamtid, inte behöva kliva upp på natten vid något tillfälle och få sova ut tillsammans på morgonen.

Ja, Jag är förälder och det är mitt eget val men det behöver för den delen inte betyda att jag älskar att:
kliva upp 7 på morgonen,
torka upp upp än det ena än det andra från golvet eller bordet, 
ständigt ge uppmärksamhet när man bara skulle vilja krypa ner under täcket och läsa en god bok,
ha någon som ständigt trycker sig mot en på natten så man nästan dör av värmeslag,
väcker en på natten med gnyenden, skrik och gråt,
att någon när man ligger och läser kommer och sätter sig på boken och vill att man ska titta/lyssna på just henne,
städa upp varenda leksak hon slängt på golvet och inte vill/orkar plocka upp själv men enligt henne själv inte KAN plocka upp.
 
Ja allt detta som allt som oftast är en småbarnsförälders vardag

Att bara ha 1 person som sitter barnvakt och som efter ett tag känner att hon måste sitta barnvakt eftersom hon vet att ingen annan gör det. Detta trotts att när barnet låg i mammas mage och när hon var liten vard et bara prata om att hon knappt skulle få vara hemma för alla skulle sitta barnvakt, ta föräldradagar för att tillbringa tid med henne o.s.v

Ja jag gnäller men än sen det måste man få göra ibland.
Inget av detta innebär att jag inte älskar min dotter...jag älskar henne mer än jag kan säga och jag älskar allt som hon är även om det kan kännas jobbigt ibland.
jag älskar:
hennes blick och minspel när hon vet att hon gjort nått dumt och jag har upptäckt det,
hur hon ibland pratar på nått konstigt obegripbart språk som bara hon förstår,
att titta på henne när hon sover,
att se hennes koncentration när hon tittar på ett tv-program hon tycker om,
när hon sjunger Imse vimse spindel på finska med sin Mummo och skrattar och härmar röreslerna på sitt lite smått barnsligt tafatta sätt,
när hon bevisar att hennes hörsel funkar utmärkt och att inget undkommer henne genom att ge det mest härliga kommentarer när man minst förväntar dem,
när hon avslutar mina meningar trotts att jag försöker säga något till hennes pappa som hon inte ska förstå,
henne sura miner och när hon grimaserar,
att hon tycker om att läsa och sjunga precis som jag gör,
hennes entusiasm och glädje när hon får träffa eller se djur,
att hon med sin runda lilla haka och sina äppelkinder ser ut som en jätte gullig liten gumma

Jag skulle kunna räkna upp så mycket mer men då skulle ni inte orka läsa.
Jag tror att jag tappade tråden lite men jag hoppas ni förstår vad jag menar ändå
Detta var inget illa menat inlägg utan bara nått som dök upp i mitt huvud och som jag var tvungen att få skriva av mig